Egensinnig och vacker lovsång till kärleken
Teater Galeasen är omgjord till boudoir. Till ett rum med draperier, rött ljus och dammiga speglar inträder en kvinna som glömt sitt namn. Vad var det nu? Nelly, Eva, Minou, Katja? Nej, Lulu var det visst från början, resten av namnen är vad männen valt, deras egen signatur på den skönhet och kropp man betalar för.
Sara Lindh i ”Lulus lovsång” på Teater Galeasen.
Lulu är en roll skapad av den tyske dramatikern Frank Wedekind 1894 via dramat ”Jordanden”. En kvinna som tvingas till prostitution som 12-åring och som blir köpt, utnyttjad, lämnad gång på gång. Ömsom rik, ömsom fattig men alltid på jakt efter ett slags kärlek.
Regissören Rickard Günther och skådespelerskan/sångerskan Sara Lindh har tillsammans skapat ett 70-minuter långt sångdrama om Lulu. Här får hon minnas och berätta sitt dramatiska liv som monolog: männen, namnen, samhället sett från höga och låga positioner.
Mellan rapsodiska hågkomster sjunger Lulu/Sara Lindh om kärlek: chansoner, kärleksvisor, valser och kupletter – oftast medvetet sentimentalt och melodramatiskt, en kärleksnarkoman besjunger sitt opium.
Uppsättningen färgas framförallt av Sara Lindh som är en person med stor utstrålning. Hon har en stark komisk ådra och en fantastisk energi och närvaro som gör att stycket går från att vara tragedi till ett slags bittersöt komedi. Lulu har blivit beskriven som ett vilt, vackert djur, på en gång oskuld och bortom all moral men trots allt ett offer för en borgerlig moralism. Här blir Lulu mer Sally Bowles än en martyr för förljuget dekorum.
Det solkiga sekelskiftet övergår här till ett livsrusigt 1920-tal som delvis liknar en tidig Brecht, som ju Rickard Günther kan så väl.
Sara Lindh är en naturkraft och alldeles märkligt lik en ung
Annalisa Ericson. Publikkontakten, blicken och jävlar-anammat men också den rent fysiska uppenbarelsen, det starka genom det späda – en brygga slås över generationer.
Elva vackra visor om kärlek sjunger Lulu, lån från 1900-talsskafferiets hylla för vemod och längtan som smäktar. Sara Lindh sjunger som en jazzig fransyska, leker med genrer, ord och ängslor. Sångpartierna är formidabla uppvisningar av euforiska kval. Lulus liv och drama blir en röd tråd, en skissad bakgrund men inte så mycket mer: en arketypisk gestalt mer än en roll som här tolkas och gestaltas.
Vackert är det och mycket egensinnigt, en dryg timmas lovsång till kärleken hur eländig och smutsig den än kan synas.
Lars Ring
Saras lovsång
Hon blåser in på scenen.
I Lulus liv kommer och går männen. Hon ser på dem med stora svarta ögon. Men de kallar henne inte för Lulu, utan för. Mignon, Eva, Katja eller vad som faller dem in.
I det dunkla rummet på teater Galeasen kan man i Peter Lundquists scenografi känna stanken av fuktigt trä och surt vin. I ett hörn hänger en stor spegel.
Lulu går då och då fram till spegeln men får inte syn på sig själv.
Hon är barfota i underklänning. Redo för lämpligt fodral
.Rickard Günther och Sara Lindh har omarbetat Frank Wedekinds två enaktare om Lulu från sekelskiftet, till ett romantiskt sångdrama för en person och två musiker (utmärkta Bebe Risenfors, bas, och Niklas Fransson, piano).
Ingen vet om det männen eller Lulu som är offer. En begår självmord för hennes skull. En annan får hjärtslag av svartsjukechock. En tredje skjuter hon verkligen, men som av misstag. Slutligen blir hon mördad av Jack uppskäraren. Men hon gör sortir med en chanson.
Lulus liv är ett maratonlopp på jakt efter eller på flykt från sig själv.
Spridda minnen och – sånger. Vilka mästerverk dessa slagdängor blir när Sara Lindh sjunger. ”Kyssar med mersmak”, ”Jag kanske aldrig återvänder”. Sångerna hjälper henne att fullborda bilden av den kvinna som de olika männen gör henne till. De är lika effektiva som det kamferpuder hon täcker kroppen med.
Frank Wedekind, en av 20-talets mest spelade dramatiker, försörjde sig som vareitésångare. Och visst är detta en form av gripande varieté.
Lindhs röst är mörk och sensuellt grumlig, eller klar och längtansfull. Hon glider naturligt fram och tillbaka mellan tal och sång. Hon behärskar både komedi och tragedi och hon sjunger strålande bra.
Songwriters som Addison and More, Irving Berlin och Lee Hayes verkar alla ha tittat in i Lulus sårade hjärta.
Genom sångerna beledsagas livsledan av svart humor i det här dramat om kärlekens slit och släng.
Trots att Lulu hör till de mest spännande formexperiment som modern opera upplevt är jag överlycklig att vara med när Alban Bergs svårtuggade partitur ersätts med den tidens populärmelodier.
Jag älskar Lulu. Jag kallar henne Sara.
Gunilla Brodrej
Lulus kusligt sceniska närvaro
Det låter inte mycket om titeln Lulus lovsång - ett romantiskt sångdrama. Ska nu Frank Wedekinds gigantiska drama om alla mäns projektionsobjekt, Lulu, bli till något slags musikal? Ska den hunsade, utnyttjade och slutligen av självaste Jack Uppskäraren ihjälskurna Lulu sjunga sitt öde?
Men när Rickard Günther och Sara Lindh tar sig an historien så uppenbarar sig något helt annat. Jag frestas att jämföra med Ute Lempers dramatiserade framföranden av kända sånger och chansoner. Men där står musiken i fokus: sångnumren binds ihop av berättande övergångar. På Galeasen är historien en och densamma, trots att en rad välbekanta schlagrar från en Dietrichs eller Leanders repertoar interfolieras.
Sarah Lindhs Lulu återberättar delar av sitt eländiga liv, hennes möten med Franz, Eduard eller Dr Goll, alla dessa män som med sina lustar och misslyckanden vartefter tömt henne på ett eget, närmast inställt liv i Wedekinds drama.
På scenen rör hon sig mellan stafflit, schäslongen och sminkbordet, alla är de platser för männens tillfredsställelser.
Det är med en närmast kuslig närvaro och en alldeles självklar scenisk auktoritet som Sara Lindh spärrar upp ögonen, knycker med fingrarna eller intar teatraliska poser. Det är ju så Lulu är fostrad, att göra sig till objekt för de andras begär, och det är ur dessa mekaniska och krampartade rörelser och gester som hennes historia sipprar fram: ett slags förförelsens dödsryckningar.
Detta är inget mindre än en stor liten föreställning, en sällsynt lyckad konstellation mellan teater och musik som vet att balansera svärtan mot ett lockande tilltal.
Claes Wahlin
Lyhört om död och dekadans
Sara Lindh är en lysande Lulu
ScenVerk: Lulus lovsång
Plats: Teater Galeasen i Stockholm
Regi: Rickard Günther
Manus: Rickard Günther och Sara Lindh
Medverkande: Sara Lindh
Övrigt: Musiker: Bebe Risenfors, Niklas Fransson, Arvid Pettersson
När Frank Wedekinds två dramer om Lulu nått sitt slut och Lulu fallit offer för Jack the Rippers kniv har alla de män och den kvinna som dyrkat henne mördats eller dött för egen hand.
"Pandoras ask" och "Jordanden" heter de två pjäser som tillsammans utgör Lulus tragedi. Den version som oftast spelas är en sammangjutning av de två, liksom Alban Bergs opera "Lulu".
Ur den långa och allt annat än spikraka historien har Rickard Günther och Sara Lindh vaskat fram ett monodrama, och de låter Lulus öde speglas i en rad tyska schlagrar från främst Marlene Dietrichs och Zarah Leanders repertoar.
Vem, eller snarare vad är Lulu? Samvetslös mansslukerska? Ett offer för manssamhället som hon slår tillbaka mot och ger vad det förtjänar? En frustrerad manlig projektion av den kvinnliga triangeln Mamma -Madonna-Hora som August Strindberg och Edvard Munch och många fler sekelskifteskonstnärer gav uttryck för.
Sara Lindh är en lysande Lulu. Naiv och affekterad, undanglidande och påtagligt närvarande. Den sida av Lulu som Wedekind och Berg aldrig visar på scen - sångerskan och dansösen - får här sin gestalt genom att det just är estradören Lulu som återberättar hela sin historia.
De personer som funnits och gått under i Lulus närhet symboliseras av ting i den luftiga scenografi som närmast associerar till en skådespelarloge: en jackett, en hatt, ett par kängor, en skärm, en manlig provdocka av trä. Sarah Lindh hanterar dem med lätt hand och slänger dem ifrån sig under sitt virvlande genom rummet.
Som ett långt shownummer med bitter smak av död och dekadans och med en säregen medkänsla med offren - det vill säga samtliga personer i historien om Lulu - har "Lulus lovsång" åtskilliga kvaliteter, som till exempel musikerna Bebe Risenfors och Niklas Fransson som är lyhörda för den tyska mellankrigstidsschlagern.
Som återberättelse av ett levnadsöde är "Lulus lovsång" svårare att följa. Den som möter historien första gången i denna version får en intelligent och inkännande tolkning av en av dramatikens mest omdiskuterade roller men en tämligen oklar bild av det drama hon är upphov till och spelar i.
Calle Pauli